Jag älskar att bo med Anna. Hon och jag passar så bra ihop. Jag älskar att hon kommer hem och gnäller över hur stökigt det är här hemma hos oss just nu. Jag älskar att hon senare ber om ursäkt och säger att jag gjort fint i skåpen iallafall. Jag älskar att hon kommer hem mitt i natten på fyllan och villan, när jag ligger i mitt rum och fulgråter över Henrik. Hon slänger sig bakom mig i min säng, klappar på mitt fettiga hår och viskar med alkoholandedräkt att det ordnar sig. Jag älskar att hon ringer mig halv ett på natten och frågar vart fan jag håller hus, för hon kan minsann inte sova utan mig hemma. Jag älskar att när jag varit hos grannen och kollat på en film så kommer jag hem till en helt tänd lägenhet, och hon snarkandes på sin mysiga säng. Det är helt underbart att leva så här. Vem behöver en partner i detta liv? Vi har pratat om det hon och jag. Det kan bli farligt. Vi har redan bestämt lite halvt på skämt att vi ska ha en hund när vi blir gamla, för det kommer vi behöva. Vi uträttar våra högst mänskliga och privata behov med vidöppen dörr och pratar samtidigt. Jag älskar hur hon får mig att skratta. Sådär som bara min mamma eller mormor kan. Så man piper efter luft, när man inte ens kippar utan ett steg längre, där det börjar göra ont utan luft.Jag älskar att hon är ärlig mot mig. Denna fruktansvärt konflikträdda människa, hon säger ifrån mot mig. Det uppskattar jag högt. Hon skrattar åt mig och tycker att jag är skitlöjlig när jag lyssnar på min fismusik. Hon skriker på mig när jag är otrevlig. För allt detta älskar jag henne. Hon är för tillfället det absolut mest dyrabara jag har.