Jag lovade mig själv att aldrig mer ha en blogg där det står en massa negativa saker. Tji fick jag.

Allvarligt talat nu. Tala ut. Är man arg så står man för det. Vuxna människor som beter sig som dagisbarn står mig upp till halsen just nu. Vare sig det handlar om kvinnan på mitt jobb som vägrar fråga om hjälp och är aktivt sur i tysthet i förhoppning att någon ska få för sig att man ska göra hennes jävla horjobb. Sug! Eller om det handlar om människor som är arga en evighet, men fortsätter prompt att påstå att "det inte är något". "Jag? Arg? Näe". Jo men tjena, är du en femtonårig brudjävel ellerrrrr? Är man förbannad, även om ilskan ej är befogad, så va det då! Berätta det med ord då. Hur i helvete ska man fan kunna veta om du är arg eller ej om du visar att du är arg, men säger att du inte är det? Det är ju som att skaka på huvudet och svara jaaa. What? Slutlöjlat! Jag är tamejfan den enda människan som jag känner som inte håller inne med min ilska. Ibland kanske det blir lite för mycket ärlighet och för mycket skördetröska i mitt beteende. Men jag är inte den sista att erkänna det heller. Snarare den första! Gosh. VÄX UPP!