Jag måste ju vara den mest dramatiska människa som finns. Att jag aldrig kan vara nöjd? Helt plötsligt så tar liksom en demon över mig, och börjar en slags pajkastning mot Henrik. Orden väller ut. Jag gråter och är arg. Tycker att han är det mest kalla svinet i hela världen och att han är så himlans elak mot stackars lilla mig. Jag är så fruktansvärt patetisk när jag blir så där dramatisk. Gråter och sätter mig som offer med handen för pannan, stackars lilla jag, dumma du som är så elak. Henrik tycker ju precis tvärtom såklart. När det blivit tyst och stormen lagt sig, så sitter vi där, bland en massa paj som våra demoner kastat omkring sig. Jaha, dags att städa tycker vi. Jag ber om ursäkt och ojjar mig över hur det blev såhär denna gång. Vi blir sams och återgår till vardagen. Nu har vi bestämt oss för att vi ska ha ett pausord iallafall. Så vi slipper kladdet efter. När vi blir för mycket, när demonerna hittar sin väg ut genom våra munnar och börjar kasta paj, då pausar vi. Då pausar vi och fortsätter när vi är mätta, utvilade och nöjda. Det kommer nog att bli bra.

Optimus Prime växer på stadigt. Han börjar bli mer kelig av sig. Det tycker mamma om. Han är däremot en riktig pappagris. Henrik hinner knappt komma innanför dörren innan Optimus börjar spinna.

Blir sambo för tredje gången om ungefär en månad. Kan knappt hålla mig, känns som jag ska sprängas. Längtar!